Festen Är Slut! (Nästan)

Det blev som många trodde, Sverige klarade inte av Kanada utan vi får koncentrera oss på en bronsmatch istället. Men Kanada var inte så mycket bättre än Sverige, det var inte ett omöjligt lag att slå. De var bara MYCKET effektivare, in med puckar framför mål, ta hand om returer (som för övrigt är Jonas Gustavsson stora akilleshäl, han släpper många returer) och pang! in i mål.
Kanada inledde målskyttet i första perioden när Weinhandl och Mange Johansson går bort sig i egen zon, Martin St Louis lägger en briljant passning bakom ryggen till Derek Roy som kan raka in den i öppen kasse. Annars började Sverige bra och kunde, med lite tur, ha fått med sig ett mål. Då hade matchen sett helt annorlunda ut men nu hade bara uppförsbacken börjat för våra Tre Kronor. En i övrigt mållös förstaperiod byttes efter ett tag ut mot en andraperiod där Sverige, som vanligt, inte är lika bra som resten av matchen. Det utnyttjar Kanada och gör först 2-0 efter slarv på egen blå av Calle Gunnarsson, och sen också 3-0 i powerplay. Det var 45 sekunder mellan målen och de behövde bara 15 sekunder i powerplay för att den skulle sitta. Men det var inte så konstigt då kanadensarna gör mål på nästan varannat powerplay. Det var i alla fall där de avgjorde matchen. Sverige orkade aldrig riktigt resa sig, inte ens efter Loui Erikssons 3-1 mål som kom efter 6.14 spelade av den tredje perioden. Det enda det målet gav mig var en falsk förhoppning om att nu grejar vi det här. Vi hade ganska gott om tid på oss men det blev aldrig riktigt farligt, lite för mycket passningar, lite för många dragningar (särskilt från unge herr Omark, som i mina ögon har sjunkit rejält de sista matcherna) och för "duttinuttit". Fler skott på mål, ta hand om returer, en gubbe inne vid målvakten och stör och tar hand om lösa puckar, då hade vi kanske tagit det här. Är nästan benägen att hålla med uttrycket "Chicken Swedes", inte för att vi inte tacklas, för det gorde de rätt rejält sista delen på matchen, utan för att ingen går in och tar grovgörat framför mål. Hockey gör ont, hockey skaa (ni som är insatta förstår) göra ont. Det är en av anledningarna att det var Weinhandl och inte jag som var ute där på isen.
Men nya tag nu och en bronsmatch mot Usa borde vara högintressant, de är nog ute efter revansch för det senaste mötet, som ni som följt vm vet att Tre Kronor vände från 2-5 till 6-5. Men det som jag kommer att minnas mest, är inte ett eventuellt brons, inte att vi kom till semi med ett på förhand nederlagstippat lag, inte upphämtningen mot Usa, inte Gustavssons internationella genombrott. Det som jag kommer att komma ihåg är att vi åkte ut, mot Kanada, igen, för femte gången sedan mirakelåret 2006 (inräknat jvm och vm). Och känslan efteråt, inte ilska, inte irritation, inte ens sorg, bara uppgivenhet. Close but no cigar, Next year maybe? hette en artikel på Arsenals Svenska Fans-forum, den passar in på Tre Kronor också.